Köpte 2 mobilskal som jag fullständigt älskar.

Och fick en Quick Dry Spray (till naglarna) av bekkis <3 

På lördag så va jag hos pappa och hade det fett mys och mamma va på Ullared och köpte världens mysigaste tröja till mig + en munktröja och en chokladkalender~

Men idag.... Idag bryter jag ihop.

Jag mår så jävla dåligt. Känner mig så jävla stressad av skolan och bara allmänt klarar inte av dagen. Jag kan inte. Har lust att skita i skolan imorrn bara för att jag inte mår bra mentalt. Det känns som att nått äter upp mig inifrån.

Har ingen lust att äta, har ingen lust att sova, spela, jobba, ingenting...

Ska antagligen gå ut och gå en sväng sen... Försöka få lite pengar av mamma till att köpa nått skräp jag kan trycka i mig.... Så jävla typiskt... Som om att tröstäta kommer lösa mina problem... Lol.

 

Ändå haft rätt kul idag, mamma vann priser på fotomaraton, fick va med Dantis och Miranda och hade riktigt kul, kollat film med pappa och ätit god mat, men nu efteråt känns det som att jag lika gärna har legat ensam i min säng hela dagen...

Ingen skillnad lixom.

Vet inte vad det är för fel på mig, jag känner mig ouppfylld, halv, ensam..

Det känns som att jag inte kommer bli hel, men det är väl bara idiotsjälvförtroendet som talar.

Men vem vet? Tänk om det är meningen att jag aldrig ska bli hel igen? Tänk om jag ska må såhär?

Ibland önskar jag att jag bara kunde få en glimt in i framtiden, för att se om jag alltid kommer vara såhär.... 

Well, well, om ni nu orkat läsa igenom allt det här så kan ni återgå till era trevliga liv och skita i mitt deppiga snack~ 

Jag vill verkligen inte gå hem idag... Ska hem till pappa istället, men måste hem till mamma och hämta lite grejer först...

Vill inte..

Jag sitter hellre på parkbänken och fryser till döds än går hem.

Fråga inte varför, jag vet inte. Jag vill bara inte hem. Jag vill verkligen inte. 

FML BIG TIME.

Vad ska man göra när man mår så här? När det känns såhär och man inte har nån att vända sig till längre... Jag betyder inget för någon längre, alla har nån som är viktigare än mig,.

När det bästa på ens dag är då man ser på film med sin pappa och ens bror jävlas med en? 

Vad har man då kvar att leva för?

När man inte ens orkar gå hem..

Jag är så känslomässigt utmattad och mentalt nerbruten...

Hur patetiskt är det inte att jag ligger i soffan hemma hos min pappa och gråter helt själv?

Ingen vet om det utom jag...

Ingen vill veta, ingen bryr sig.

Vet du vad som skulle förgylla min dag?

Om nån tittar på mig och verkligen ser mig. Att den ser hur dåligt jag mår. Att den frågar "hur mår du?" Och inte nöjer sig med ett "bra" för att den ser att det inte är så.

Att den stannar och lyssnar tills orden tar slut och inte börjar babbla om sitt egna perfekta liv och lämnar mig bakom sig.

Det enda jag vill är att nån för en gångs skull ska lyssna utan att döma. Bara lyssna. Inget mer.

Jag vill inte sitta kvar i skuggan.

I skuggan av andra.

Ord sårar, men ingen märker.

Jag döljer det med ett leende och kanske ett skratt.

Varför måste jag anpassa mig efter andra? Kan inte nån anpassa sig efter mig nån gång? Men jag är ju självisk som vill det.

Och man får ju ALDRIG vara självisk... När man är mig...

Är helt jävla utmattad, men alldeles rastlös...

Jag vettefan vad det är som händer, men jag kan verkligen inte sova... Det går inte..

Har dessutom drömt en massa mardrömmar på senaste, nätterna blir väldigt jobbiga och jag vaknar varje morgon med känslan av att jag inte sovit alls, fast jag sovit hela natten.

Mina ögon kliar och värker, dunkar i huvudet och örat och käken gör ont. Har dessutom mått illa hela dagen.

Tror jag håller på att bli sjuk, vilket passar sig sådär veckan innan praktiken.

Vi har gått i skolan i typ 1-2 månader ungefär och jag känner mig så jävla stressad och utmattad så det är fan inte sant.

Jag mår dåligt mentalt och jag känner bara att jag orkar inte. Inget!

Tänker hela tiden att det släpper nog till helgen, då kan jag sova lite längre och då kanske jag kan slappna av en aning, men det kan jag inte.

Vaknar tidigt ändå och kan inte somna om, känner fortfarande stress och press ifrån skolan och det känns som jag kommer brytas av snart....

Allt bara byggs på mer och mer och snart bubblar det över.

Kan man gå in i väggen vid 17 år?

Det känns fan som att jag är påväg att göra det alltså. 

Har dessutom prov i natur idag och har missat 2 naturlektioner, hade genomgång förra onsdagen och jag kunde verkligen INGET. Hade ingen aning om vad dem snackade om, har nästintill inga anteckningar och jag känner på mig att jag kommer få ett stort fett F på det provet.

Jag orkar inte. Jag vill inte.

Är det detta som är typ panikångest? Det känns som det. Har lust att gråta, skrika, dra loss håret från huvudet. Usch. Får svårt att andas när jag tänker på allt. Det går inte längre.

Jag kan inte. Jag mår inte bra......

Känner mig ensam, utstött och helt tom, men det är nog mensen som talar.

Jag tänker lixom, vad i helvete håller jag på med egentligen? Varenda jävla helg är jag ensam.... Jovisst, jag är ju hos pappa på lördagar numera, men ändå.

Jag är snart 18 år och mitt sociala liv ligger på 0.

Det jag gör om dagarna är att kolla på serier, spela spel och läsa böcker.... Vad fan håller jag på med lixom?

Självklart älskar jag att göra dem grejerna, men jag är ensam.

Jag har ingen pojkvän jag kan ringa till då jag har lite tråkigt, och ingen vän jag brukar göra det med heller.

Självklart kan jag ju ringa till en vän, men..... Det händer ju inte.

Jag e vanligtvis inte den som startar samtal, om jag inte har nått viktigt att berätta såklart... Men.... Jag önskar att jag var sådär social och älskvärd, men det är jag inte! 

Jag hatar det och jag kan inte ändra det.

Jag kan inte helt plötsligt bli personen som alla gillar.

Jag har alltid varit den utstötta, jag kommer alltid vara den utstötta.

Det är ganska mycket att be om.
Fick ett sms av Lotta förut, hon frågade om jag ville tjäna ett par hundra genom att måla en tatuering till henne.
Sitter nu och funderar på detta. Självklart vill jag tjäna ett par hundra, men hur mycket är ett par? 200? 300? Ännu mer?
Sedan kommer då nästa fråga. Vill jag göra det? Vill jag måla nått som hon kommer ha på sin kropp för resten av livet? Vill jag att hon ska säga "Min ex-mans dotter ritade denna åt mig!". Vågar jag ens berätta det för min pappa isåfall? Jag vet att han kommer säga nej, då han inte vill att jag eller brorsan ska ha någon kontakt med henne alls. 
Och kan jag måla en tatuering? Jag är inte den bästa tecknaren, och just dynamiska poser och anatomi osv suger jag på. Med tanke på att hon bad om en tatuering så kanske jag inte har all tid i världen på mig att göra det heller, och fan va dåligt jag kommer må om hon tycker att den blir ful, det kommer sänk mitt självförtroende som fan lixom...

HJÄLP, NÅGON!?

Imorgon är det ÄNTLIGEN fredag.. Fyfasen va gött..

Sista jobbdagen denna veckan också, måste säga att jag verkligen har fallit in i rutinerna på Myrstacken. Frukost när jag kommer dit, lekdags, sång och fruktstund, ut och leka, mat, rast (då barnen sover), mysstund med nyvakna barn, lek, mellanmål och sen slutar jag. Det går fortare än man tror faktiskt!
Brukar hälsa på Dante på min rast oxå, precis innan dem ska ut och leka i snön, han blir lika glad varje gång, vilket jag tycker är väldigt roligt~ 

Mamma är även superpepp på imorgon, då hon ger upp sin diet (tack och lov) och vi ska köpa massa fredagsgodis och käka tacos, vilket vi båda ser fram emot då det var sjuuuuukt längesen~

Mentalt går det upp och ner, ena stunden känns allt helt okej och i den andra känns allt skit.. Venne varför, men ibland får jag bara en enorm lust att sätta mig och gråta, bara skölja bort all smärta som jag inte ens vet var den kommer ifrån..

Jag har dessutom bestämt mig! Jag ska köpa PS3an och nått/några spel + lite kläder online i min nya favoritstore~ så får vi se om jag har råd med ny mobil till sommarn istället~

Men nu ska jag sova så jag orkar gå upp och leka med barn hela dagen imorrn ;) <33 NATTI!!! <3 (när ni läser detta kommer det säkert va mitt på dagen/kvällen på fredag, men whatever <__<)

Denna vecka har faktiskt vart ganska bra!
Började APLn på Myrstacken och trivs jättebra!!! ~~~~~
Färgade håret igår och blev riktigt nöjd, det är nästan min naturliga hårfärg, vilket var vad jag ville ha, så jag är supernöjd! :D

Tänkte göra en liten bra - dålig lista cause om fucking bored... såååååå

Bra den här veckan:
- Färgat håret
- Börjat praktisera på Myrstacken
- Kollade på Cry's 24 timmars livestream~
- Åkte till Mariestad med mamma och Bitte
- Kollade klart på Teen Wolf <3
- Mys med mamma framför Melodifestival (ikväll)
- Köpt PIKMIN <3333333333333 (mamma gjorde, men ändå)

- Ska ta hål i öronen igen, vet dock inte när...

Dåligt den här veckan: 
- Somnade flera gånger under Cry's livestream och missade en massa...... 
- Fick reda på att pappa har fucking förlovat sig och tycker att det är helt jävla idiotiskt
- Skulle åkt till Mariestad kl 9, blev väckt kl 8 och fick reda en halvtimma senare då jag höll på att klä på mig att vi skulle åka i eftermiddag istället så jag hade kunnat sova vidare.....
- Börjat fundera rätt mycket på om jag verkligen ska köpa en mobil, då Babbi har sagt att jag kan låna en av henne igen~... *suck*
- Har börjat må lite smått dåligt, är rädd att nån av barnen på dagiset har smittat mig, då det i fredags var 5 av 15 barn som faktiskt kom till dagiset, då resten var sjuka.... D:


NU TILL NÅGOT LITE JOBBIGARE.........


Oj vilken beslutsångest jag har.....
Jag vill verkligen ha dessa.. båda två, men pengarna räcker lixom inte riktigt till...!!! D:

Sååååå.... Samsung Galaxy Note 2 VS Playstation 3

Samsung Galaxy Note 2:
Fördelar: 
- Ny telefon (BEHÖVS)
- Underbar touch
- Användbar på väldigt många sätt
- Totalkär i den
m.m...
Nackdelar:
- SVINDYR (5000kr)
- Har inte råd, kommer vara pank ett antal månader framåt..
- Enorm, lite för stor för min hand...
- Väldigt mycket "jobbtelefon" över den
m.m...

Playstation 3:
Fördelar: 
- Velat ha länge
- Behöver inte sno Patriks PS2 lika mycket då! 
- Cathrine och Ni No Kuni.... <3
- Kostar bara 2000kr till skillnad från mobilen.... .__.''
- Blu-Ray ~
m.m...
Nackdelar: 
- Finns inte ÖVERDRIVET många spel jag vill ha till den...
- Vissa av dem nyare modellerna av PS3 kan inte spela PS2 spel... (KINGDOM HEARTS... TT^TT </3)
- Vet inte hur mycket jag kommer spela på den...
- PS4 kommer snart -__-''


Så ja... HELP ME!!??!?!?!?

 

Hej!
Mitt namn är Jessica.
Jag är ca 1,66 cm lång (i alla fall sist jag mätte mig).
Vad jag väger vet jag inte, jag väger mig bara i skolan vid hälsokollen då man nästan blir tvingad. Jag brukar inte lägga siffrorna på minnet.
Jag brukar beskrivas som en glad tjej, som är lätt att va med och som älskar att prata.
Själv skulle jag beskriva mig som en extremt blyg tjej som alltid står i skuggan av andra. 
Jag har blivit kallad söt.
Jag själv skulle inte kalla mig för söt. För det är jag inte.
Mitt självförtroende ligger på botten, och det vet jag. En f.d. vän till mig har t.o.m. sagt att han/hon aldrig har pratat med någon med så dåligt självförtroende förut. Jag ser ner på mig själv.
Under 7 års tid var jag mobbad i skolan. Det var ingen farlig mobbning, det var mest namn.. Det var inga överdrivet elaka namn, men dem och ett par rykten räckte gott och väl för att jag skulle bli utfryst i min klass. Ingen märkte att jag blev mobbad. Mina föräldrar vet fortfarande inget. 
När jag var liten var jag fruktansvärt pratglad, jag pratade med alla, jag var öppen. Jag älskade att vara ute och leka, jag var smal som en pinne och sprang alltid runt.
Tro det eller ej, men mobbningen ändrade mig. Jag stannande inomhus, inte för att jag var rädd, utan för att jag tappade lusten till att gå ut. Jag började tröstäta. Jag gick upp i vikt.
Mina föräldrar har aldrig fattat hur dåligt självförtroende jag har, vissa saker dem har sagt till mig, antingen på skoj eller seriöst, har gjort att jag legat vaken vissa nätter och gråtit. 
Det låter som att jag har hemska föräldrar, men det är dem inte, det är jag som är hemsk.
Jag gick ofta hem från skolan, sa att jag mådde dåligt för att slippa vara kvar. Jag minns det knappt längre.. jag har antagligen förträngt allt.
Min mamma tappade förtroendet om mig, tror att jag bara tycker skolan är för tråkig, eller är för lat för att gå dit. 
Jag kämpar varje dag med mitt självförtroende. Varje dag. Jag jobbar så hårt med det att det har blivit en vana. Jag försöker se vad andra ser, jag försöker intala mig själv att jag är bra på mitt eget vis, att jag är vacker på mitt eget vis. Det tar rätt mycket på en.. Att inte ha någon man vågar prata med. Jag litar på mina bästa vänner, det gör jag verkligen, men det känns bara som att jag ger dem mer problem genom att ständig berätta hur dåligt jag mår över småsaker, som jag vet att dem tycker kan vara fåniga. 
Jag vill inte prata med en kurator, jag skulle aldrig kunna lägga alla mina tankar och mitt förtroende hos någon jag inte känner. 
Att kunna skriva på bloggen, nu när jag vet att den är privat, det hjälper. 
Så jag kämpar vidare....