Har ni någonsin känt att man verkligen bara inte orkar mer? Som att alla val man gjort i livet har blivit fel och man helt enkelt är missnöjd med sig själv som människa? Det är så jag känner nu.. Det känns som jag håller på att bryta ihop inifrån, som att allt bara rasar och det finns inget som kan hålla uppe det längre. Alla spärrar som någonsin funnits innan har lösts upp och nu rasar allt samman och det finns inget jag kan göra åt det. Allt som jag har gjort har lett mig till denna punkt, denna punkt där det känns som att jag ångrar hela mitt liv... Jag orkar verkligen inte mer, men ingen förstår det. Jag må spela glad.. OFTA.. men ingen märker nån skillnad.. Men för det mesta är jag bara extremt trött på allt.. jag kan lika gärna ligga hemma och ruttna, skulle inte vara någon skillnad.. 
Det som är speciellt jobbigt är mina känslor.. mina mest hemliga känslor som ingen annan än jag själv vet om, och jag tänker faktiskt inte berätta om dem heller, men det är dem som skadar mig mest. Jag vet inte vart jag ska ta vägen längre, det känns som att jag förlorar mig själv mer och mer och jag orkar helt enkelt inte det. Det finns inget kvar av mig snart, allt löses upp i små dammkorn och snart är jag borta. Mina föräldrar förstår inte, även om jag berättar. Mamma tror att jag vill vara hemma för att jag inte "orkar skolan".. tekniskt sett så gör jag ju inte det, men inte på det sättet som hon tror. Jag vill inte skolka, men just nu känner jag att skolan är ett hinder för att jag ska kunna må bra.. och jag vill inte känna så, jag vill gå i skolan, jag vill må bra, men det går inte just nu.. jag bryter ihop och jag orkar inte mer...

tack och hej leverpastej..

Tack för kommentaren :)