Nätterna är värst.. Det är då tankarna vandrar.. Det är då självförtroendet sviker.. Det är då glädje försvinner.. Det är då skulden kommer fram... Det är då jag mår som värst...

Orden virvlar omkring i huvudet som en galen tornado. Hemska ord. Elaka ord. Alla riktade mot mig. Saker andra sagt till mig och även saker jag säger till mig själv... 

Nätterna är tiden jag behöver tröst, men inte kan få den.. Ingen finns där för mig, ingen axel att gråta mot.
Det värsta är att när det faktiskt finns någon där så finns orden fortfarande kvar.. De vill inte komma ut, de sitter fast.. 

Jag gråter dock inte. Jag behöver inte. Jag är stark... det är i alla fall vad jag intalar mig själv.. men om jag vore så stark så skulle jag ju inte behöva skriva av mig här.. Styrka är konstigt, det är ett underligt ord med en underlig mening. För vissa kan det vara muskler, för andra kan det vara att inte bryta ihop framför någon.. Det kan även vara att överleva. Hemska saker som händer, hemska minnen.. Men även att överleva olycka, när lycka just funnits.

Nu känns det som att jag skriver en hel roman här, men detta lättar faktiskt mina tankar, bara lite.. Ska se om jag kan få någon sömn inatt då, det kan jag behöva...

Tack för kommentaren :)