Hej!
Mitt namn är Jessica.
Jag är ca 1,66 cm lång (i alla fall sist jag mätte mig).
Vad jag väger vet jag inte, jag väger mig bara i skolan vid hälsokollen då man nästan blir tvingad. Jag brukar inte lägga siffrorna på minnet.
Jag brukar beskrivas som en glad tjej, som är lätt att va med och som älskar att prata.
Själv skulle jag beskriva mig som en extremt blyg tjej som alltid står i skuggan av andra. 
Jag har blivit kallad söt.
Jag själv skulle inte kalla mig för söt. För det är jag inte.
Mitt självförtroende ligger på botten, och det vet jag. En f.d. vän till mig har t.o.m. sagt att han/hon aldrig har pratat med någon med så dåligt självförtroende förut. Jag ser ner på mig själv.
Under 7 års tid var jag mobbad i skolan. Det var ingen farlig mobbning, det var mest namn.. Det var inga överdrivet elaka namn, men dem och ett par rykten räckte gott och väl för att jag skulle bli utfryst i min klass. Ingen märkte att jag blev mobbad. Mina föräldrar vet fortfarande inget. 
När jag var liten var jag fruktansvärt pratglad, jag pratade med alla, jag var öppen. Jag älskade att vara ute och leka, jag var smal som en pinne och sprang alltid runt.
Tro det eller ej, men mobbningen ändrade mig. Jag stannande inomhus, inte för att jag var rädd, utan för att jag tappade lusten till att gå ut. Jag började tröstäta. Jag gick upp i vikt.
Mina föräldrar har aldrig fattat hur dåligt självförtroende jag har, vissa saker dem har sagt till mig, antingen på skoj eller seriöst, har gjort att jag legat vaken vissa nätter och gråtit. 
Det låter som att jag har hemska föräldrar, men det är dem inte, det är jag som är hemsk.
Jag gick ofta hem från skolan, sa att jag mådde dåligt för att slippa vara kvar. Jag minns det knappt längre.. jag har antagligen förträngt allt.
Min mamma tappade förtroendet om mig, tror att jag bara tycker skolan är för tråkig, eller är för lat för att gå dit. 
Jag kämpar varje dag med mitt självförtroende. Varje dag. Jag jobbar så hårt med det att det har blivit en vana. Jag försöker se vad andra ser, jag försöker intala mig själv att jag är bra på mitt eget vis, att jag är vacker på mitt eget vis. Det tar rätt mycket på en.. Att inte ha någon man vågar prata med. Jag litar på mina bästa vänner, det gör jag verkligen, men det känns bara som att jag ger dem mer problem genom att ständig berätta hur dåligt jag mår över småsaker, som jag vet att dem tycker kan vara fåniga. 
Jag vill inte prata med en kurator, jag skulle aldrig kunna lägga alla mina tankar och mitt förtroende hos någon jag inte känner. 
Att kunna skriva på bloggen, nu när jag vet att den är privat, det hjälper. 
Så jag kämpar vidare....

Tack för kommentaren :)