Jag hatar att ligga vaken om nätterna och inte kunna sova, tankar åker runt och man börjar överanalysera, tänka om, ångra sig, skämmas! Varför?!
Varför väljer du inte mig?
Varför bryr du dig inte?
Varför ligger jag här och skriver det här, så du kan se det, här på min blogg, mitt framför näsan på dig nu när du läser det, när jag ändå vet att du inte kommer att tänka över det ändå...?
Att du kan få mig att må såhär över en sån sak... Jadu, livet e inte lätt ibland.. Det är svårt att försöka glömma och förlåta gamla saker, vissa personer kan jag inte förlåta överhuvudtaget, men er kan jag förlåta hur hårt ni än sårar mig... Sparka mig i ansiktet, slå mig, misshandla mig, råna mig, förolämpa mig... Jag förlåter er ändå... Ni betyder mest för mig.. Och det är därför era ord och handlingar känns mest, även om ni inte själva tänker på det..
Det kanske är det som är grejen ändå... Att ni INTE handlar, utan att de e jag som måste ta steget och fråga... Nån gång, skulle jag seriöst bli överlycklig om nån, apropå inget, frågade om dem fick sova över hos mig, eller om jag ville sova över hos dem, för att DEM verkligen ville det.. Inte för att jag verkar depp, eller för att dem tycker synd om mig, eller för att dem inte har nått bättre för sig, utan för att dem VILL vara med mig... Men det känns mer och mer som önsketänkande... Att jag ligger här och skriver detta mitt i natten känns deprimerande, jag vill inte spendera mitt liv som ett tråkigt fetto som inte har nått annat för sig än att sitta vid datorn helt ensam varenda dag.. Ingen att prata med, ingen att va med... Jävla förlorare jag är...

Känner mig inte behövd.. Känner mig otillräcklig, känner mig onödig... känner mig ensam... Känns som att absolut ingen bryr sig heller.. Känner mig trött... Ohyggligt trött.. Jag orkar inte... Deprimerad tonåring? Ja kanske. Ingen bryr sig ändå så vad spelar det för roll? Så länge jag har ett påklistrat leende och låtsas som att allt är bra så är det lugnt, självklart.
Självförtroendet flackar, jag sjunker djupare ner i skiten. Detta året började lika dåligt som det förra... Det värsta är lixom att jag verkligen hoppas på att någon ska märka mig, att någon ska fråga hur jag mår eller att någon ska fråga om jag vill va någon dag, inte för att dem känner sig skyldiga till det, inte för att dem inte har något bättre för sig... Utan för att dem vill va med mig... Men de börjar helt ärligt kännas som önsketänkande... Min fritid börjar kännas som ett tomt skal... Jag gör ingenting... Jag finns lixom inte för någon, förutom då dem inte har något bättre för sig, då funkar det att snacka med mig... Jag saknar att kunna va med folk, jag saknar att inte oroa sig för att ha tråkigt på helgerna för att man vet att även om jag kanske inte kan va med någon så finns det alltid någon att snacka med... Men mest av allt saknar jag att inte behöva längta efter skolan för att faktiskt ha en anledning till att gå upp på morgonen.....

Jag är trött på mycket, ofta känner jag... Försöker va snäll mot en kompis och får skit tbx, blir nästintill tvingad att göra en sak jag egentligen inte vågar, bara för att dem andra 2 fegade ur (den ena sa att hon skulle göra det men fegade ur och då hamnade det på mig för jag inte vill ha skäll av läraren) och jag kan inte sova och det tröttar ut mig, jag har en konstig sömn numera... Jag vaknar mellan 4-6 på morgonen och när jag kommer hem på eftermiddagen så sover jag från 4-6 och sedan går jag och äter kvällsmat, är sedan uppe i ca 3 timmar till och går sedan och lägger mig... Det är inte normalt för att vara mig...
Sedan har jag börjar få huvudvärk igen så... Dags att ta på sig glasögonen... *suck* dem e jobbiga, jag får huvudvärk av dem och jag får huvudvärk när jag inte har dem, blir trött i ögonen och huvudet och ja.. Det e jobbigt...

Btw klockan e halv 2 på natten och det blåser som fan och jag fick fett mkt lust att gå ut helt random... Det hade vart så jävla gött att gå ut och få rensa tankarna och huvudet och gå en lång promenad nånstans dit ingen kan hitta mig.. Jag vill bara bort... Jag orkar inte.