Känner mig inte behövd.. Känner mig otillräcklig, känner mig onödig... känner mig ensam... Känns som att absolut ingen bryr sig heller.. Känner mig trött... Ohyggligt trött.. Jag orkar inte... Deprimerad tonåring? Ja kanske. Ingen bryr sig ändå så vad spelar det för roll? Så länge jag har ett påklistrat leende och låtsas som att allt är bra så är det lugnt, självklart.
Självförtroendet flackar, jag sjunker djupare ner i skiten. Detta året började lika dåligt som det förra... Det värsta är lixom att jag verkligen hoppas på att någon ska märka mig, att någon ska fråga hur jag mår eller att någon ska fråga om jag vill va någon dag, inte för att dem känner sig skyldiga till det, inte för att dem inte har något bättre för sig... Utan för att dem vill va med mig... Men de börjar helt ärligt kännas som önsketänkande... Min fritid börjar kännas som ett tomt skal... Jag gör ingenting... Jag finns lixom inte för någon, förutom då dem inte har något bättre för sig, då funkar det att snacka med mig... Jag saknar att kunna va med folk, jag saknar att inte oroa sig för att ha tråkigt på helgerna för att man vet att även om jag kanske inte kan va med någon så finns det alltid någon att snacka med... Men mest av allt saknar jag att inte behöva längta efter skolan för att faktiskt ha en anledning till att gå upp på morgonen.....